.

Livet är great, men på nått sätt känns allt så himla hopplöst och meningslöst just nu, allt är bara bajs, jag är trött, jag är sjuk, jag hatar allt, jag vill inte göra nått, det enda jag känner för just nu är faktiskt en rejäl jäkla fylla bara glömma allt och leva livet säga precis vad jag tycker och tänker och inte bara lyssna på andra hela tiden..
Jag är oftast på topp och är rädd för att nå botten, men man måste nån gång hata livet för att kunna sedan kunna älska det.
På senaste tiden har många av mina nära och kära varit väldigt nere, jag har alltid varit den som gjort allt för att liva upp stämmningen och få upp alla ur de hemska svackorna, men sen när de blir glada igen är jag som bortblåst känns det som, de behöver ju inte mig mer när de mår bra igen. jag ahr alltid trott att jag är stark nog att stå emot deras negativa inställning och fortsätta med mitt possitiva liv men helt plötsligt bara på någon sekund ändras allt och jag rycks med av deras negativitet, inget mot mina nära som har det svårt och mår dåligt.
jag hoppas de går över fort, och att jag kan fortsätta leva i min fantasivärld där allt är bra och det finns någon där för mig med.

det enda som gör mig lycklig nu är fest, hästarna köra bil och vänner & familj.
Hästarna är de bästa som hänt i mitt liv, sen den dagen de kom in i mitt liv har jag inte behövt mkt mer för att vara lycklig, den känslan att vara med en sådan stor varelse som skulle kunna döda med en liten spark, den varelse som är så stor och egentligen inte borde kunna kontrolleras av en liten fismännsika, som vackert lyder och följer vad man vill, en varelse som är så innerligt vacker som får mig att känna mig fri frisk och lycklig bara genom sin närvaro. det är en obeskrivlig känsla att bli ett med hästen, att känna att du har en varelse som är 5ggr så stor som du själv som litar på dig till 100% och som du litar på, som kan trösta och finnas där, som förstår och gärna lyssnar.
Det är svårt att beskriva och förstå man måste uppleva det in real life för att fatta.
Hästarna har varit de som tröstat mig som allra bäst och de är många timmar jag suttit där ensam i boxen hos någon av mina älskade med gråten i ögonen och brustet hjärta och inte kunnat annat än skratta när man får sig en nysning i örat av en kär liten häst som bara vill göra allt för att få en lycklig! de är dem som hjälpt mig igenom de svåraste tiderna i mitt liv, skiljsmässan mellan mamma och pappa, som jag egentligen inte är över än men låtsas som ingenting, dödsfallen inom familj och släkt, vänner som sviker, kärlek som rostar.

Kunde inte sova i natt, hade en till vän som inte kunde sova som höll mig sällskap ett bra tag där, vid 4.30 somnade jag äntligen, de enda jag kände för just då var att gå ut och kasta sten på den varelse som gör mitt sömnproblem ännu svårare nämligen tuppen i granngården, i want to kill it!
kl 10 hörde jag i sömnen någon som sa - gå in och väck linnea du.
vaknade av en liten kis på 2 år som kom in och skrek - NEEEEEEAAAAA Go morgon, Upp hoppa hnu leka med ATTI!
ja ja bara att plåga sig upp och leka med lille Alfred då, så idag har vi tittat på hönsen, kastat sten (A), spillt saft överallt, sprungit runt halva brunnsberg, krockat med bilar och ätit glass:) han är underbar den lilla kisen:D

men nu ska jag äta sen ner till ida:D

Tjing