.

Jag skulle skriva ett inlägg, hade till och med skrivit det i huvudet men nu minns jag inte vad det handlade om eller varför jag ville skriva om det :)

jag har börjat bli extremt förkyld igår på ridningen kunde jag inte riktigt andas, eftersom både hals och näsa var igentäppt.
Praktiken rullar på, jag har fått lite muskler iaf. eftersom vi rullat balar, lyft kärror, mockat bajs, packat hö, lyft vatten hinkar, dragit hästar m.m i tonvis dom här veckorna men jag gillar det :)

Nu måste jag erkänna en sak för mig själv, jag har länge förnekat det för mig själv för att jag hoppats och velat så gärna att de inte var så. Men jag är extremt hopprädd, det går i perioder och spelar roll vilken häst jag sitter på och hur hindren ser ut. men varje gång vi har hopplektion får jag känslan i magen, den sprider sig vidare till resten av kroppen och inte minst till huvudet och där stannar den. ibland lyckas jag övervinna den genom att tvinga mig själv att hoppa och hur lycklig jag är efteråt går inte att beskriva med ord. Igår skulle jag hoppa på Guld, han gör mig oerhört osäker den hästen, känslan av att det inte går att lita på honom gör det ännu värre. jag blir spänd rider som en kratta och när det är dags för hoppningen klarar jag det inte det går inte de enda jag ser framför ögonen är tårar blandat med skräckscener som spelas om och om igen om hur jag flyger av rätt in i hindret får alla bommar över mig och får åka ambulans till sjukhus. sjukhus som förövrigt även det är en av mina stora rädslor.
Jag vill så gärna kunna hoppa, få åka ut på tävlingar och visa vad jag går för eftersom jag vet att jag kan egentligen.
jag vill också få ta del av den gemenskapen de har på hopptävlingarna och känna mig lite mer uppskattad. som dressyrryttare får du oftast stämpeln att du tror att du är bättre än alla andra och en snobb.
Jag har vänner som stöttar mig för att få mig att övervinna rädslan, de går sakta framåt men ibland så blir det som ett slag i magen och jag är nere på noll igen och känner inte ens för att gå över en bom. Jag klarar det inte den dagen men de är just dom dagarna jag verkligen måste gå över bommen och tvingas framåt, hur ledsen och besvärad jag än blir så måste jag.
Ibland känner jag till och med att ridlekis grupperna är bättre och modigare än mig, då känner jag till och med för att sluta helt med det jag älskar mest av allt ridningen och hästarna.
Jag har funderat på att avboka alla hopplektioner resten av året, men stoppade mig själv vid tanken då de bara skulle bli ännu värre.
Det finns även dagar då jag älskar att hoppa för spänningen och känslan när glädjen sprider sig genom kroppen.
Alltså vill jag bara säga att Hoppning är en av mina största rädslor men även en av mina drömmar.

Nej nu är det dags för sömn, godnatt alla!