.

Dagen började med att jag, Jossan, Elsa och Bamse tog en promenad, det var skönt väder ute och vi gick inte så långt!

Sedan lunchade jag, Amanda och Malin på cafe, vi satt länge där och pratade om livet och allt därtill.

vi åkte runt en stund i dalen innan vi valde att åka hem till mig, där vi sydde på våra extra livs dräkter vi skulle ha dagen efter på Fiffi och Cissi's 20+20års fest!

De åkte hem och åt, så jag började plugga. sedan kom de tillbaka, så vi pluggade, pladdrade, sydde och åt pepparkakor för att bli snälla. Sedan åkte Malin hem.

När vi var klara vid ca 21.30-22 så tänkte vi ut och åka lite bil, eller glida lite som vi så passane uttryckte oss dagen efter.. vi åkte ner på byn där de endast var epor ute som stod på nordea parkeringen..

Jag ringde Eve och frågade om hon ville följa med ut och åka lite bil, vi hade ju bara mjukiskläder, fett hår, mössa och utan smink så hon behövde inte fixa sig vi skulle ju bara ut och åka lite bil.. Vi plockar upp fröken ford och sen pladdrar vi på och lyssnar på vår festskiva, den där skivan som vi rockat som galningar till i några veckor! De där låtarna som vi taggar till fest med, den där skivan med en helt galen blandning Christina Lindberg, JLT, De Vet Du, Swedish House Mafia osv..

Vi åker mot Mora och eftersom vi inte har bråttom någonstans och bara åker planlöst så kör vi inte fort!

Vi åker förbi Gåsvarv, Wedde och Oxbergsvägen, Vid kurvan där känner jga hur Amanda släpper gasen lite och vi sänker farten.. Asfalten är framme, det småregnar lite och är ca 3+grader.. 

Helt plötsligt när vi sitter mitt uppe i en diskusion, känner vi hur det börjar släppa, det känns ungefär som att man tolkar bakom hästarna på bob du håller banan men sladdar med baken.. Framdäcken är på rätt väg men bakdelen sladdar från sida till sida på vägen, Jag SKRIKER till Amanda "VAD GÖR DU?" Ida vänder sig bak..  Amanda bromsar inte utan koncentrerar sig på att hålla däcken raka. Det går inte utan vi får bredställ med höger sidan i färdriktningen.. Jag tänker att "det känns som när jag sladdar in med RUJ på gården hemma i Brunnsberg, vi får nog snart fäste så är det över sen" Men vi får inget fäste utan fortsätter snurra på vägen, vi snurrar och snurrar det känns som att åka virvelvinden, Vi skriker rakt ut allihop, helt plötsligt slår högersidan i diket jag tänker " Äntligen är det över" Men det är inte över vi börjar volta, flyga och glida på taket i diket, jag minns inget mer från det utan att det är helt tyst, egentligen så är det nog inte tyst med tanke på hur bilen ser ut och hur vi voltat..

Nästa händelse jag minns är när vi glider på taket och jag hänger i bältet och det känns som att åka karusell, jag tänker " Åh jag orkar inte gå ut så här, jag har ätit för mycket godis för att få upp fötterna i taket, jag minns inte hur man gör... ska jag bara knäppa loss mig och dunsa ner i taket?!" Samtidigt som jag tänker det känner jag hur bilen börjar röra sig i sidled och plötsligt slår den ner åt rätt håll i diket och allt är över...

Ida Skriker " LEVER NI?!" vi svarar.. Jag har fått alla telefoner bak till mig så jag delar ut dem och skrattar lite för mig själv.. Eve's nycklar ligger i mitt knä.. Jag tänker "Hur ska vi å upp bilen härifrån, undra om jag har ont någonstans? har någon sett oss? vad hände? Hur ska vi kunna hålla tyst om det här när vi fått upp bilen?"

 

Helt plötsligt Skriker Ida " Bilen ryker UT!!!" vi öppnar dörrarna och kastar oss ut i snön, tar reda på lite saker vi tappat i bilen och innan jag ens hinner reagera så har Ida ringt 112, hämtat sin väska och påse med maskeradkläder i skuffen.. Amanda är i chock, hon är hysterisk! Det stannar en bil som hjälper oss.. alla ringer sina föräldrar men min mamma svarar inte, Amanda är fortfarande i chock och vi försöker trösta henne.

Jag skrattar mest och går ner i diket till bilen för att ta fram varningstriangel, hittar bara Eves raggarsnöre och Vår extra livs hatt.. Skrattar och lyssnar på musiken som fortfarande spelas i bilen...

Ida och Eve har klättrat upp i skogen för att inte bli påkörda.. Amanda sitter i bilen..

Jag bryter ihop..

Första Ambulansen på plats, de säger åt oss att stå så stilla vi bara kan, Jo men tjena att vi lyssnar jag springer runt mer än någonsin jag får inte tag på mamma! Jag skrattar.. Ambulansgubben lyssnar bara när amanda säger att hon blivit skadad, "EN skadad" säger han och vi andra tre tänder till som bara vi kan..

Stefan och Nettan kommer, jag bryter ihop ännu en gång..

Jag hör Calle, min farbror som jobbar på brandkåren i Älvdalen på kombiradion i en Ambulans.

Jag ser brandbilen komma, Jag ser Calle, Jag springer helt hysterisk till honom och allting bara släpper jag bryter ihop och inser att det är på riktigt, men att det bara kan bli bättre! Jag skriker att jag inte får tag på mamma, han lugnar mig och frågar vem som kan tänkas gå ner och väcka mamma. MARIA skriker jag och spriger åt andra hållet. 

Jag hör räddningstjänstpersonlaen prata om att det är svinhalt och någon halkat omkull..

Ambulanspersonalen försöker lugna mig och få på mig en nackkrage..Det går inte jag måste få tag på mamma, jag ringer Maria hon går ner och väcker mamma. Jag får prata med mamma i max 30sek. Sedan tar Nettan över och jag får en krage och blir fastspänd på en vakumbår..

Jag får tillbaka min iphone och kramphåller den hela tiden.. de lastar in mig i ambulansen.

Nettan säger Vi ses i mora och sedan kommer en polis och börjar ställa massa frågor, vart jag suttit, personnummer, telefonnummer om jag druckit och så vidare.. jag är fastspänd och känner mig otrevlig när jag ligger där och tittar i taket..

Vi åker mot Mora, ambulanstanten: " Hej Linnea *** heter jag, du har varit med i en trafikolycka och vi är nu påväg mot Akuten i Mora"! Jag tänker att jag inte är korkad utan att jag fattat det..

påvägen ställer hon massa frågor, tar tempen 37,8 feber men jag fryser mer än någonsin.. kollar puls och syresättning. jag vill bara att hon ska vara tyst och sluta fråga vad jag ätit, jag vill inte berätta om allt godis ;)

jag får en ful fleecemössa på huvudet, jag tänker mest på mitt feta hår och hur mätt jag var av alla winegum..

Vägen till Mora har aldrig varit så lång, jag ser ingenting mer än taket och läser för 511gången på det där skåpet med katetrar och barnkantareller ovanför huvudet. ibland ser jag någon gatlykta i ögonvrån i det lilla fönstret.

Hon ringer till Akuten och berättar jag lyssnar inte så noga, men jag hör "jag jag ska se om det går i handen då"

Hon säger att hon vill sätta en nål, Jag får panik skriker och viftar samtidigt som jag gråter hysteriskt! Hon försöker ta min hand för att lugna mig, "ALDRIG att hon får ta min hand hon kommer bara sätta en nål i den" tänker jag och viftar ännu mer.. tillslut lugnar hon ner mig och jag hör GPSen säga " I rondellen tag den tredje avfarten" snart framme!

Väl på plats stannar ambulansen jag är först på plats. "Nu Linnea är vi på Akuten i Mora, nu ska du få bli undersökt och röntgad"..

De rullar in mig och byter bår, jag får komma in och bli undersökt direkt. min doktor är en snygg en och de enda jag tänker är att de ska spänna loss mig, att jag har fula kläder, fett hår och ätit för mycket godis.

De klipper sönder mina byxor och lägger mina kläder i en sopsäck, även den fula fleecemössan fick jag..

De klämmer, trycker och känner överallt och jag får för 411gången berätta vad som hänt, mitt personnummer och vad som hänt..

De vill sätta en ingång i min arm, Paniken kommer ännu en gång! jag vägrar! Doktorn tar tag i mig och tittar mig i ögonen och säger att om jag inte tar den kan de inte göra en riktig röntgen, kontraströntgen och då får jag skylla mig själv om de blir något sen!

jag får embla på båda armarna och rullas ut i väntrummet där ligger Amanda, vi pratar lite och skrattar sen rullas hon iväg..

Ambulanspersonalen sitter och pratar en bit bort om julbord osv. och där ligger jag fastspänd och helt utlämnad på en bår och skrattar..

Eve och Amanda rullas dit, vi skrattar och pratar de får spänna fast oss extra och ordningsvakten säger att han aldrig haft sånna här gäster en fredagkväll..

Ida kommer, jag frågar hur det är och hon har brutit ihop, hon som var starkast och lugnast på olycksplatsen.

Vi blir tysta, sedan rullas hon iväg på röntgen. Jag rullas in i ett rum och får en ingång i armen, han tar massa rör med blod.

Vi pratar skrattar och har bara sådär kul som vi kan i väntrummet, Ida kommer tillbaka och berättar att de känns som hon kissade ner sig på röntgen och såklart så skulle jag få göra en likadan röntgen jag som redan är vrålkissis! Vi rullar iväg min sköterska och jag, han spänner fast mig lite extra för att jag skrattar så mycket, jag slussas in i röntgen tunneln, ett trångt rör där det känns som du ligger i en torktumlare.. När jag blundar känns det som jag slungas runt runt, jag blir lite yr.. sedan sätts något på min ingång i armen och kontrastvätskan fyller min kropp, jag känner hur det rinner in i armen och hur kroppen blir alldeles varm det känns som jag kissar ner mig och sedan slussas jag in i röret där de börjar låta igen osv. jag blir yr och spysjuk..

sedan får jag byta tillbaka till min bår och rullas tillbaka till mina vänner i väntrummet, Ida har redan fått åka upp på rummet i sin sjukhusrock och med all packning. Jag blir extra fastspänd så de bara kan vända på båren om jag behöver spy..

Doktorn kommer och jag blir ÄNTLIGEN släppt ur min fångenskap på båren! inget brutet bara ytliga skador.

sitter där på min säng och pratar med mamma i telefon, pratar med de andra och sedan efter typ en timme får jag åka rullstol upp på vår avdelning. där vi ska sova över för natten. Ordningsvakten han älskade att ha oss på besök, han säger lits skämtsamt att han tycker synd om personalen som får ta hand om oss, jag snabbare än blixten svarar att jag trodde personalen på sjukhus var trevliga ;) skrattar och rullar iväg..

På avdelningen väntar Ida, åh va vi kramades! vi sitter i hennes säng och pratar, Eve kommer och vi väntar i minst 40min på Amanda! blir lite orliga men sen kommer hon och vi hör det lång väg.. vi sätter oss i soffan och pratar i någon timme innan vi lägger oss. såklart har de satt mig som är vrålhungrig på fasta, Jippie!

Vi sover i korridorer och någon i rum.. Där jag sover ligger en farbror och ropar Hallå hela natten och alla står vid mig och pratar.. Eve har en tant som går och släpar fötterna och droppställningen efter golvet.. amanda och Ida ligger vid någon som trycker på larmknappen hela tiden och ropar Nu åker vi!

efter 3 timmars sömn, tänds lamporna och någon väcker mig för att ta tempen..

sedan kommer Ida och Amanda och jag får ett par byxor av personalen de tar bort våra ingångar.. och vi går och äter frukost! sedan ligger vi i soffan resten av dagen tills doktorn kommer och säger att hon ska skriva ut ida och eve men att hon kommer tillbaka. Efter ett tag kommer det en doktor och känner igenom mig och amanda och pratar med oss och frågar frågor om hur vi känner. sedan blir vi utskrivna..

Vi väntar på Eve och idas doktor som inte kommer, klockan går, Stefan kommer.. Ida går och frågar ja och då har doktorn gått hem..

Vi väntar.. Tillslut kommer hon och vi väntar på en ursäkt, men Nej HON HAR MAGE ATT SKÄLLA UT OSS!! hon säger att vi borde tänka på vad vi gör, våra föräldrar borde prata med oss och så vidare. hon avslutar med att säga att vi borde ta det lugnar, vi kokar! Jag och Ida säger att vi tog det lugnt och att de var halt och vi kunde int göra något, hon hånskrattar lite och himlar med ögonen sen går hon.. vi ser att sköterskan skäms bredvid henne.. Vi tar vårt pick och pack och åker hem! :)

 

Jag vill avsluta med att säga att jag är så oerhört glad att vi lever, jag är lycklig! Jag älskar mina brudar! jag är tacksam för all hjälp vi fick, att svensk sjukvård är underbar! Tack Volvo för att ni bygger krocksäkra bilar!

förlåt Nettan och Stefan för att vi kraschade UFA! TACK UFA för att du räddade mitt liv!

 

För alla er inte så smarta människor som tror vi kört vårdslöst, varit fulla och så vidare. Lägg ner!"

VI körde Max 80, ingen hade ens luktat på alkhol.. Ingen kunde ha hävt den där sladden! Det var en olycka! Det var inte direkt så att vi tänkte att shit va kul att sladda lite här, och gasade på..

 

även fast vi verkar inte så tagna av händelsen kan jag säga att min puls ligger på riktigt högt när jag åker bil, och jag tycker det är obehagligt att åka bil. jag kommer aldrig någonsin åka utan bälte, det är inte värt det och det räddade mitt liv  den här gången!

Min nacke och rygg är fortfarande inte helt okej och jag blir lite yr och illamående när jga blir trött.. och trött är jag väldigt ofta!